På dagens fullmäktige hade jag skrivit en interpellation till kommunstyrelsens ordförande om hur han såg på situationen för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Svaret fick jag av ordförande i nämnden för arbete och välfärd.
Att barn lever i ekonomiskt utsatta familjer är i första hand inte ett problem för arbete och välfärd. Att barn lever i ekonomiskt utsatta familjer är ett bekymmer för hela Växjö kommun och därför valde jag helt medvetet att ställa interpellationen till kommunstyrelsens ordförande som tyvärr valde en annan väg att gå. Här verkar finnas en skiljelinje hur vi ser på barns situation i Växjö.
Jag delar uppfattningen om att arbete är den enskilt viktigaste åtgärden för att barn ska kunna växa upp under goda socioekonomiska förhållanden och att egenförsörjning ska uppmuntras.
I svaret jag får, som är väldigt ambitiöst, presenteras statistik, tabeller och diagram, diskussion om vilken definition som bör användas på barnens utsatthet och så vidare. Däremot inga konkreta åtgärder vad som ska göras för det enskilda barnet bakom siffrorna, som har en klump i magen när något som medför en ökad kostnad kommer på tal. För mig handlar detta om barnen. Barn och föräldrar som behöver få vardagen att fungera. Barn som har rätt att få känna sig trygga och känna sig lika mycket värda som sina kompisar. Vi kan prata om diagram och bråka om statistik, men faktum kvarstår att det finns barn som inte har samma möjligheter som sina kompisar beroende på familjens ekonomi. Barn i ekonomiskt utsatta familjer mår sämre än andra barn och känner dessutom skuld och skam. Barnen blir begränsade och får sämre levnadsvillkor. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till en skälig levnadsstandard samt rätt till vila, lek och fritid. Det är i ljuset av detta vi måste diskutera de problem som det enskilda barnet upplever. Upplevelsen kan inte läsas ur ett diagram eller en definition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar