onsdag 30 september 2015

#18 reflektioner Palestina


Idag har jag försökt hitta vägar att fortsätta ett samarbete med byn Nahalin på Västbanken. Hoppas verkligen att det får vägen. Min resa till Palestina var väldigt givande och tankar rullar igång.
Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza ockuperades av Israel efter sexdagarskriget 1967. Palestinierna fick under 1990-talet begränsat självstyre på Västbanken. Israel lämnade Gaza 2005 men behöll kontrollen över tillfartsvägarna. Det palestinska styret splittrades 2007 mellan Hamas i Gaza och Fatah på Västbanken. Fredsprocessen når inga framsteg och Israel fortsätter att bygga nya bosättningar på ockuperad mark. På Västbanken och i östra Jerusalem bor i dag omkring en halv miljon israeliska bosättare vars bosättningar upptar mer än 42 procent av Västbanken. Den israeliska ockupationen är illegal enligt FN och folkrätten. (http://www.palmecenter.se/palestina/) 
Nahlin är helt omringat av israeliska bosättningar. Byn ligger i en dal och uppe på berget runt om byggs det bosättningar, nya varje dag. I Nahalin är arbetslösheten hög, och några av de få jobb som finns är att bygga just israeliska bosättningar, de bygger alltså bort sig själv. Det finns ingen mark kvar för lek, sport och rekreation längre, och vill de bygga ut måste de göra det på höjden. Det finns ingen mark kvar. Till råga på allt har en bosättning låtit sitt avlopp gå ut precis där Nahalinborna hade sin dricksvattenkälla och sin bästa odlingsmark. Mark som idag är förgiftad och obrukbar. En av de viktigaste vägen har israelerna stängt av. De hävdar säkerhetsskäl. Detta gör att en resa som kunde tagit tio minuter, nu tar över en timme. Jag kan inte se detta som annat en ett medvetet, systematiskt, långsamt arbet från Israels sida att trötts ut Palestinierna och få dem att lämna sitt land. Varför måste de ockupera just denna mark när det finns annan mark de kan bygga på helt utan att störa någon? 
En bra grej med Nahalin är att många är välutbildade, även flickor. Det finns en ny fin flickskola. Det är bra. Det som däremot slår mig är att ungdomar inte har framtidstro, det finns inget hopp. De vuxna inger inget hopp. Det kanske är svårt när man lever under ett sådant förtryck och ett ständigt hot. Men det är ledsamt att inte kunna förmedla hopp till barn och ungdomar. De ser ingen ljusning. Det är så sorgligt. Ju fler vi är som besöker Palestina  och berättar om det vi ser, ju större chans är det att omvärlden inte glömmer bort dem. Det kanske inte blev riktigt som det var tänkt 1947,,,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar