Har du läst Smålandspostens ledare i lördags den 5/10 "Långt ifrån happy happy" av Marcus Svensson? Det har jag gjort, många gånger och jag förstår inte vad han menar. Jag hoppas att jag missförstår hans text annars blir jag rädd.
Marcus Svensson skriver att föräldrars ansvar inte upphör vid en skilsmässa, men har någon någonsin hävdat detta? Jag vill påstå att en del faktiskt skiljer sig just för att de tar ansvar för sina barn, sen följer många tuffa år som ensamstående förälder med barnet i fokus och en period då man alltid, ALLTID, får sätta sig själv långt ner på prioriteringslistan. Vidare verkar Svensson mena att frånskilda, lågutbildade föräldrar är ansvariga för sämre skolresultat, psykisk ohälsa, barnfattigdom och missbruk. Han skriver också "För framför oss ser vi också en ökad klyfta mellan fungerande och välmående familjer med välutbildade, arbetande och gifta föräldrar å ena sidan, å andra lågutbildade, arbetslösa, ensamstående och ogifta föräldrar" Marcus Svensson anklagar vänstern för att i sin strävan efter att bryta med normer och riva upp en borgerlig livsstil, riva ner de naturliga gemenskaperna.
Ju fler gånger ja läser hans text, desto fler blir frågorna. Vad är de "de naturliga gemenskaperna"? Själv lever jag som ensamstående mamma sedan flera år tillbaka men vill hävda att både jag och mina barn ingår i många naturliga gemenskaper. släktingar, vänner och även barnens pappa finns närvarande i våra liv - helt naturligt! Jag undrar också hur stor skuld jag har till att barn lever i ekonomiskt utsatta familjer och att skolresultaten sjunker? Om jag ändå bara hade skärpt till mig, bitit ihop och låtit bli att skilja mig. Om vi som skiljt oss bara låtit bli, hade vi enligt Svensson, inte heller behövt nattomsorg till barnen. Hur tänkte vi som är frånskilda? Varför tog vi inte ansvar?
Jag vill hävda att det är den politik som regeringen Reinfeldt bedrivit de senaste sju åren, tillsammans med de övriga borgerliga partierna, som lett till sjunkande skolresultat, ökade klyftor och därmed fler barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Jag tänker inte lägga det också på mitt samvete, som ensamstående förälder har man redan en stor "dåligt-samvete-säck" som man bär omkring på.
Marcus Svensson skriver slutligen om att det behövs stöd för föräldrar om skiljer sig, så att de kan bli så överens som möjligt. Denna hjälp finns ju, som han skriver, redan idag. Den måste bli mer lättåtkomlig, känd och mindre tabubelagd. Med texter som ovannämnda blir det ännu mer skamligt att skilja sig.
Nej, livet är inte alltid happy, happy men jag tror inte att en skilsmässa är ett mått på hur lycklig eller olycklig du är. Att stanna kvar i ett normativt måste-äktenskap och i en "naturlig gemenskap som man förknippar med en borgerlig livsstil" och vara olycklig känns inte så värst happy, happy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar