Alla 242000 barn har det inte lika jävligt.

Barnfattigdom kan tyckas vara ett dåligt valt ord. Barn i Sverige har det ekonomiskt bättre än många barn i tredje världen. Vi kan kalla det relativ fattigdom för att klargöra att det är hur man lever i relation till andra i samma land. Vi kan kalla det vad vi vill, barnfattigdom, barn i ekonomiskt utsatta familjer, barn som lever i familjer med ansträngd ekonomi etc men faktum kvarstår, det finns 242000 barn i Sverige, år 2013, som lever i familjer där familjens inkomst inte täcker nödvändiga kostnader som boende, mat, kläder och försäkringar. Det är kalla fakta! Detta är barn som växer upp med konstant knappa resurser. Barn som växer upp i familjer där ekonomin är en ständig källa till oro för såväl föräldrar som barn. Barn som växer upp i familjer där föräldrar måste göra prioriteringar, inte gällande semester till Gambia eller surfplatta, utan mellan galonbyxor eller tandläkarbesök. Ingen felaktig statistik eller felaktiga rapporter eller felaktiga benämningar kan förändra verkligheten för dessa barn. De lär sig tidigt i livet att de inte har samma möjligheter som sina jämnåriga och det formar deras liv. Barnen riskerar sämre skolresultat, mindre aktiv fritid, sämre hälsa och, enligt Rädda Barnen, riskerar de att få svårigheter att delta i sociala sammanhang. Ikväll visade SVT Uppdrag granskning, där man  granskade Rädda Barnen, BRIS och Majblommans rapporter och siffrorna kring statistiken. En granskning som för den oinvigde kan få det att framstå som att det inte finns några barn i Sverige som är fattiga. Väldigt olyckligt! Inget som gagnar varken barnen eller debatten. Däremot är det uppfriskande att fundera över hur statisktik och massmedial uppmärksamhet fungerar.

Enligt barnkonventionen har barn rätt till (26)social trygghet, (27) skälig levnadsstandard och (28) gratis utbildning i grundskola. Dessutom står det (4) att staten ska utnyttja det yttersta av sina resurser för att konventionen ska kunna genomföras. Bara genom att läsa dessa artiklar ur konventionen kan man konstatera att barnfattigdom inte ska existera i Sverige - men det gör den. Inga barn ska behöva hamna utanför. Gör inte staten sitt yttersta då? Om du frågar mig, nej! I stället ser vi ökade klyftor, ökad segregation och en välfärd som monteras ner.

Barnfattigdomen måste utrotas eftersom det handlar om barn som är utsatta på så många sätt. Det handlar inte om barn som inte får en ny iphone eller en familj vars ekonomi går överstyr för att föräldrarna går på krogen. Nej, situationen är svårare än så, den ekonomiska utsattheten är betydligt mer komplicerad. Graden av elände skiljer sig åt, såklart. Alla 242000 har det inte lika jävligt. Men för mig räcker det att ett barn längtar till måndagen för att få lagad mat, att ett barn saknar gympaskor, att ett barn inte kan följa med på skolresa, att ett barn inte kan leva i tron om en hoppfull framtid, för att bli arg och frusterad. Sverige kan bättre.